När man ångrar saker.
Tänk er. Jag stog längst fram med Evangelina, vi hade stått där 1h 40 minuter. Ändå så knuffades folk och tjatade om att vi kunde ge dem lite plats. Nej, sade vi bestämt.
När Louise & Ina hade kommit blev det dock förändring. Inget var bekvämt, förutom förväntningarna av Band of horses.
När Ina & Louise lyckades tränga sig fram blev det ett led bakom mig, det var som om de vore långt borta.
Plötsligt hör jag en man sjunga "No ones gonna love you more than I do" Av Band of horses.
- Fan, tänkte jag. Jag som trodde att det nästan bara var jag som lyssnade på deras gamla skiva. Så jag började peka mot honom, en full ung man, och började sjunga med honom. Vi hade en trevlig samtal, sjöng låtarna ur The Funeral skivan (Great salt lake, there's ghost in my house osv.) tills man hörde Louise & Ina säga om hur obekvämt det var, jag höll med, men tvekade några minuter.
Efter 5 minuter tvingade jag en små irriterad Evangelina (puss) att flytta på oss. Jag älskade/älskar Ina & Louise så mycket, liksom...hellre vara med dem och njuta av konserten.
Efter 20 meter stog vi stilla. 20 meter från stagen och 20 minuter tills de börjar. Jag börjar kallsvettas.
Jag står still och kollar fram, jag kan inte se något. Jag hör något suddigt, och jag säger att jag har ångrat mig.
När jag vaknar upp efter min 15 blinda minuter hör jag hur alla skriker. De kör igång.
Min underläpp skakar, någon skakar min axel och frågar om jag är ok, jag skakar huvudet tillbaks. Jag vill säga att jag mår bra, men det går inte. Jag gråter. Som in i helvete. Jag har aldrig haft detta förut, en sådan lycka.
Jag grät minst 15 minuter. Sen gav jag upp för att kunna dansa, hoppa och sjunga med i låtarna. Först var det svårt, för min röst är grinig och skakar, falskt också. Så jag mimar.
Jag tänkte, jag vill aldrig att detta ska ta slut. Jag med mina vänner, och en av världens bästa hästgrupp. Vi alla är någon kärlek tillsammans.
Tack Louise och Ina, tack för att ni var där. Annars hade jag svimmat, och kanske dött.
Tack. Tusen. Tack.
Ps. Den fulle mannen var riktigt full, höll i ett plastglas med öl i och rökte samtidigt. Men han var stilig, och trevlig. Fast jobbig, för han knuffade Louise. ds.
Ps2. Tack att ni som läste hela denna jävla historian. Haha tack. ds2.
Kommentarer
Postat av: ina
Jag är så glad att jag följde med! Jag tyckte det var ganska fint att du grät, du släppte allting och allt det onda försvann, kändes det som. Jag tog tag i Louise och vi tittade vuxet ¨på varandra, sen började vi gunga i takt till musiken, med dig framför oss som om du var vårt lilla barn. Jag älskade det. Älskade det.tack
Postat av: louise
asså den kvällen var så underbar! vill tebax! <3 håller med ina, jag ÄLSKADE det!
Trackback
