När jag var yngre, hade jag bara en enda vän som jag lekte med. Jag tyckte att jag inte behövde flera, eftersom jag tyckte hon var perfekt. Hon heter Rebecca, vi gjorde nästan allt tillsammans:

Vi sjöng tillsammans, berättade påhittade historier, ljög om saker, lekte med barbies, skapade egna fantasier tillsammans, hade en låtsas kompis tillsammans osv.

En gång i ettan, började vi bygga ett hus i en buske. En liten sådant.

Vi försökte hitta småkryper som vi kunde döpa om, och lägga dem i vårt hus som vi hade byggt upp.

Vi tog sniglarna, helt perfekta ju, tänkte vi. De går ju sällan och kan knappt se ordentligt.

Vi blev experter på att hitta sniglar, vi hittade i olika formar, storlekar och sånt.

Vi lekte med sniglar i en månad, vi tyckte det var så himla kul.

Tills slutet sade jag något på detta viset:

- jag är trött, vi leker något annat!

Rebecca frågade: Vad ska vi leka?

- Vi kan låtsas att vi är grottmänniskor, och att vi lever i dinosauriernas tid!

Då släppte vi sniglarna och började låtsas vara grottmänniskor.

-

När jag var elva år gammal studsade jag helt ensam på min studsematta en sen sommarkväll. Himlen var alldeles klar av stjärnor. När jag blev trött lade jag mig på rygg och tittade på himlen. Då såg jag ett stjärnfall. Mitt första.

Från den dagen har jag älskat rymden.