ett

det känns fel samtidigt. att jag är 15 år, kändes som om jag gick femman igår, trodde på kärleken då som bara var fjärilar.
nej, accepterar inte det här. livet, sakta ner tempot.
snälla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0